Med tanke på halvtidsresultatet, 21-16 i vår favör, ska vi kanske inte vara nöjda med oavgjort, men om vi tittar på det spel vi preseterade i andra, får vi nog vara lättade att det åtminstone blev en pinne. Det här var en konstig match. Vi hade lika gärna kunnat vunnit den med tio som förlorat med fem. Herregud, det var definitivt ingen match för lättskrämda människor. Men publiken fick nog åtminstone valuta för sina pengar. En handbollsmatch som hade det mesta och lite till.
I första halvlek hade vi kontroll över tillställningen och det kändes som vi skulle springa ifrån lätt. Försvaret var ok och vi fick några lätta kontringsmål. Bra tryck i andravågen och många mål från vår högersida och linjen. De små, unga, snabba motståndarna vek dock inte ner sig och lurade oss gång på gång med sitt smuggelspel. Aviga små humlor passerade förbi i tid och otid och deras linje fick en del onödiga inspel. Trots det, gick vi in i halvtidvilan med fem upp och det kändes bra.
Sen hände det nånting som jag inte vet om jag har upplevt tidigare. Om jag inte minns fel så går vi från en ledning med 21-16 till underläge 22-25 på tio minuter. De sätter ALLT på vår inbytte O.D som inte får någon som helst hjälp från försvaret. Vi skapar fortfarande fantastiska lägen framåt men bränner friläge på friläge. Deras målvakt går in i ett trance-tillstånd som får Ravelli anno 1994 att framstå som en korgosse. Dessutom börjar publiken vakna till liv. De inte bara vaknar till, de börjar låta som vi har kommit till Anfield Road. Och de hejar inte på oss om man säger så. Domarna från Eskilstuna som jag skrivit om tidigare viker som vanligt ner sig och tar en del mystiska avslut åt båda håll. Det är en uppförsbacke utan dess like.
Trots att det är tungt håller vi mot skapligt och vi släpper inte mer än tre ner. Här hade det kunnat rinna iväg ordentligt. Vi gör lite byten bakåt och tar bort ett par av deras snabba miniatyrspelare. Nu börjar de ta lite orutinerade avslut (inte så konstigt då deras spelare knappt var födda när vi övriga firade midsommar i Pontiac Silver Dome).
Här kan minnet svika mig en aning men jag har för mig att vi har tre ner när det återsår tre två minuter av matchen. Vi lyckas på något sätt ta fram det sista av krafter och vänder på steken. Vi kvitterar med 25 sekunder kvar och de får chansen till ett sista avslut. Trots time-out få de aldrig något bra läge och matchen slutar 32-32. En poäng som vi, med tanke på hur matchen gestaltade sig, ändå ska vara rätt nöjda med.
Vårt försvarsspel var minst sagt under all kritik. Spelare för spelare är vi klart bättre än Nypan, men i slutändan är det endast av akademisk betydelse då handboll också går ut på att kriga och bita ihop när det som mest gäller. Vi gör det de sista fem minuterna av matchen, men många av oss har en hel del att fundera på vad gäller egen insats och självrannsakan.
Matcharret ska ha en stor eloge och det var kul att spela en match inför stor, fanatisk publik. Härligt när man knappt kan höra sin egen tanke och när man är tvungen att skrika som en sergeant från den amerikanska armén för att få sin röst hörd.
Knorrarna fördelas enligt följande:
@@@@@
Tumba-Tarzan
Växalde bakom-ryggen-skott med studsskott i taket. Påminner på de flesta sätt en del om Jake the Muss i Krigarens själ.
@@@@
Svarte-Petter
Med hela publiken som motståndare tog han sig i kragen och visade vilja på slutet.
@@@
Symaskinen
Satte fyra vara den sista kvitteringen.
@@
Samurajen
Bra i första.
@
Kubanen
Låg bakom det mesta av spelet men som många andra var det under första halvlek då han främst visade framfötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar